Några veckor innan jag åkte till Marocko, insåg jag att resan skulle krocka med en eventuell Färjestad-final. Redan då började tankarna att snurra. Kan jag skita i resan? Kan resten av klassen gå med på att åka två veckor senare? Kan jag spränga alla hockeyarenor i hela Sverige på egen hand?
Kvällen innan vi skulle åka satt jag på en trång pub i Göteborg tillsammans med några klasskamrater. Det var dags för första finalmatchen mellan Färjestad och Hv71. Jag var sådär äckligt nervös. Darrade. Skrattade på fel ställen. Pratade med bartendern i minst en kvart när jag skulle beställa en öl.
Färjestad förlorade första matchen.
Väl framme i Agadir gick jag till ett internetcafé. Där provlyssnade jag på radiosporten för att försäkra mig om att ljudet fungerade som det skulle. Sedan kontrollerade jag hur länge jag fick lov att sitta där varje gång. Den ansvariga marockanen gestikulerade att jag fick sitta där hur länge jag ville. Då blev jag ganska rörd.
Jag missade inte en enda match under resan. Jag satt på det där sunkiga internetcaféet, svettig och jävlig, och skrek som ett barn varje gång Färjestad gjorde mål. Vid ett tillfälle kom den ansvariga marockanen fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag mådde såklart jättebra.
Kvällen då Färjestad vann är obeskrivlig. Jag grät när slutsignalen gick. Folk runt omkring tittade empatiskt på mig. De trodde förmodligen att jag hade fått ett mail från min älskade som avslöjade en affär med min bästa väninna. Men den empatiska blicken försvann snabbt när jag plötsligt ställde mig upp och skrek av lycka.
Jag skrek hela vägen tillbaka till hotellet.
Jag skrek när jag kom in i rummet där klassen satt och väntade.
Jag skrek när vi gick ut för att äta. Strax därpå gick jag in i en lyktstolpe, men det gjorde inte ett dugg ont. Jag var för lycklig.
/E
